Om jag låser in din kompis.

Övervakning lönar sig.

Den politik som rör statens våldsmonopol, det vill säga polis, militär och rättsväsende, har varit viktig för Alliansen, speciellt i valrörelsen 2006 då det talades mycket om skärpta straff och hårdare tag. Några reformer Alliansen genomfört på det här området är följande:


RÄTTSVÄSENDET

I valrörelsen 2006 var brott och straff en viktig fråga för Alliansen. Det är intressant att högern, som annars förespråkar ett minskande av den offentliga sektorn, här vill se en så stark statlig inblandning i medborgarnas angelägenheter. Vad beror det på?


Inför valet 2006 lovade Alliansen bland annat 2500 nya poliser, och skärpta straff för brott, något som också har genomförts. Det har inneburit stora statliga utgifter, exempelvis kostar det omkring 3000 kronor per dygn att hålla någon frihetsberövad, pengar som istället kunnat läggas på brottsförebyggande insatser som fritidsgårdar, närpoliser och lärartäthet. Detta alltså trots att forskning visar att straff inte är en effektiv metod för att minska brottslighet.


Alliansen kallar sin kriminalpolitik för ett sätt att skapa ”ett tryggare samhälle”, utan att närmare slå fast för vem det blir tryggare. Vad vi dock kan konstatera är att polisen oftare patrullerar i förorter där det bor många låginkomsttagare, än i områden med många höginkomsttagare.  Det motiverar högern ofta med att det begås fler brott i de här områdena, men egentligen handlar det om att polisen är ett verktyg som är skapat för att upptäckta den typ av brott som låginkomsttagare har möjlighet att begå, exempelvis stöld genom inbrott. Den typ av brott som höginkomsttagare typiskt sett begår, exempelvis stöld genom skattesvindel, kan ju polisen inte upptäcka genom att patrullera gatorna. Konsekvensen blir att det är en övervägande del låginkomsttagare i våra fängelser.


Sverige är också det land i Skandinavien där man löper störst risk att dödas av polisens kulor, men vilka som utsätts för den här risken beror även det på hur och på vilka polisen spanar. Exempel på hur polisens resurser prioriteras har vi kunnat se under vårens och sommarens antirasistiska demonstrationer, där hundratals poliser satts in för att skydda nazister från att utsättas för våld. Att skydda vanliga medborgare från dels fysiskt våld från nazister, dels mot verbala hatbrott i form av nazistisk propaganda, tycks däremot inte vara viktigt. Det är heller ingen slump – 2008 strök Alliansen polisens särskilda uppdrag att prioritera rasistiska och andra hatbrott.


VAPENEXPORTMYNDIGHETEN

1 augusti 2010 inrättades en ny myndighet i Sverige, Försvarsexportmyndigheten, FXM. Dess uppdrag är att ”främja svensk försvarsexport”. Tidigare var den uppgiften spridd på ett antal olika myndigheter, och bildandet av FXM syftade till att samordna och effektivisera arbetet så att exporten av svensk krigsmateriel skulle kunna öka. Anledningen till att FXM kallar verksamheten försvarsexport och inte vapenexport är enligt dem själva att ”Försvarsmateriel är ett mer rättvisande begrepp eftersom många produkter kan användas i civila sammanhang som inte har med krigföring att göra. Det är en mängd olika typer av produkter som det krävs ett tillstånd för att få exportera och tillverka, alltså inte bara vapen. Det gäller allt från fartyg, kamouflageutrustning, fästen, kryptosystem med mera.” Vad man då väljer att ducka för är att det det handlar om är en samlad export för att främja krigföring och dödande i andra delar av världen.


Sten Tolgfors, som var försvarsminister vid inrättandet, tvekade heller inte att kalla myndighetens verksamhet för vapenexport. 2011 var Sverige världens största vapenexportör, räknat i antal exporterade vapen per invånare, alltså bara ett år efter att FXM inrättades. 2013 låg vi fortsatt i topp, och dessutom är det en stor andel som går till länder med odemokratiska styrelseskick, Sverige har bland annat exporterat vapen till Brunei, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Singapore, Tunisien, Thailand och Pakistan.


ÖVERVAKNINGSPOLITIKEN

2008 infördes en rad lagändringar som tillsammans kallats för FRA-lagen. I korthet innebar lagändringarna att Försvarets Radioanstalt, FRA, gavs tillstånd att spana mot telefonsamtal och en stor del av internettrafiken som passerar den svenska gränsen, utan att någon person misstänkt för brott skulle behöva knytas till den aktuella avlyssnade enheten, vilket tidigare varit fallet. Syftet med lagen skulle bland annat vara att upptäcka terrorhot mot Sverige. Tillstånd att signalspana mot enskild ska enligt regelverket först prövas av domstol, men processen är oklar.


Ett år senare infördes ett knippe regler som kallades IPRED-lagen, som innebar att internetoperatörer skulle tvingas lämna ut IP-adresser som kunde misstänkas för intrång i rättighetshavarens ensamrätt. Det uppstår alltså en konflikt mellan rättighetshavares intresse av att se till att deras verk inte laddas ner illegalt, och integriteten hos internetanvändare som riskerar att få sin IP-adress och det abonnemang som är knutet till adressen utlämnat även om det bara rör sig om misstanke om brott. IPRED-lagen följdes 2012 av datalagringsdirektivet, på initiativ från EU. Direktivet syftade till att tvinga leverantörer av telekommunikation att lagra uppgifter om vilka som kommunicerat, varifrån de kommunicerat och vad kommunikationen innehållit. 2014 förklarades direktivet ogiltigt av EU-domstolen, men Post- och Telestyrelsen har meddelat att direktivet ska fortsätta gälla i Sverige.


Dessa lagstiftningar är en del i att skapa en permanent preventiv övervakning av vanliga medborgares kommunikationer. Officiellt är syftet, i likhet med straffrättspolitiken, att skapa ett tryggare samhälle och skydda mot brott och terrorism, men det upprättar också en infrastruktur som kan användas för att övervaka och registrera även andra samtal. Det handlar inte om att staten ska kunna se vilka privata konversationer vi för på exempelvis Facebook, utan om den absolut viktigaste förutsättningen för demokratin, nämligen rätten att fritt kunna meddela sig med journalister om vi sitter på hemlig information och rätten att fritt organisera politisk opposition, utan att behöva vara rädd för att vara avlyssnad.

Många av de reformer och förändringar som tas upp här är inte enbart ett resultat av alliansregeringens politik. En hel del initierades av de tidigare socialdemokratiskt ledda regeringarna, men vi menar att den i svensk politik pågående trianguleringen och högerkrafter inom det socialdemokratiska partiet gjort att även detta kan kallas för borgerlig politik. Vårt mål är alltså inte i huvudsak att smutskasta enskilda partier, utan att synliggöra en samhällelig omvandling i borgerlig och kapitalistisk riktning, oftast ledd av nuvarande alliansregering men även inledd/påhejad av det socialdemokratiska partiet.