Det är supervalår och det är dags att göra bokslut. Vad har åtta år med ”det nya arbetarpartiet” vid makten inneburit? Möt Carl och André som startat kampanjen ”Förlåt” för att uppmärksamma högerns stillsamma revolution som enligt dem själva i praktiken inneburit välfärdsstatens successiva nedmontering:

–Vi hävdar till och med att vi är direkt ansvariga för att vi har rasister i våra parlament.

Carl och André talar ut om misslyckandet: ”Det spårade ur.”

1 september 2014 15:00

– Det är ett sätt att slippa prata maktstrukturer. Ett sätt att låta den sjuka ta ansvar för sin havererande kropp, låta kvinnan ta på sig ansvaret för sin lägre lön, och ett sätt att låta nysvensken ta ansvar för att den inte får något jobb.


”Visst är jag förvånad”

Carl hävdar att högern heller aldrig strävat efter ett jämlikt samhälle och hänvisar till Nya Moderaternas egna historieskrivning vilken finns publicerad på deras hemsida:

– Här står klart och tydligt att man sedan 70-talet bedriver en kamp där målet är sänkta skatter och ökad valfrihet. Här ryms inte någon utopi med rättvisa som ledstjärna. Så visst är jag förvånad, att vi har kunnat hålla på så länge menar jag.


André lyfter därefter Moderaternas omtalade make-over som inneburit att de kallar sig ”det nya arbetarpartiet” och menar att ett riktigt arbetarparti slåss för arbetstagares rättigheter:

– Kom an! Ny Moderaterna består inte av arbetare utan av personer som vill HA arbetare. Moderaterna slåss för längre arbetsdagar, höjd pensionsålder och ser till att försvaga arbetstagarnas rättigheter genom att exempelvis göra det för dyrt att vara med i facket. Och det kan man ju verkligen förstå, det är ju jättedyrt att ha arbetare!


”Arga människor konsumerar inte”

Avslutningsvis får Carl och André frågan vad de själva tjänar på kampanjen.

– Tjänar och tjänar... Men när klyftorna växer, växer ju också frustrationen hos de som inte har. Och det är ju ganska många och kan bli ganska smutsigt. Det har vi sett exempel på otaliga gånger under historien. Mussolinis fascistiska Italien och Hitlers nazistiska Tyskland sammanföll båda med kriser i den kapitalistiska ekonomin, menar Carl.

– Visst, och nu är vi ju som sagt i ett läge där vi faktiskt har torgmöten under polisbeskydd av nazister i hela landet, fortsätter André. Och även om vi officiellt lagt ansvaret på polisen, så är det är ju fortfarande vi som äger polisen. Och kanske måste vi ändra nåt för människor är arga. Och arga människor konsumerar inte. Och vi vill ju inte att tillväxten ska stanna upp, eller hur? Så på frågan vad vi eventuellt tjänar på kampanjen skulle ju då svaret vara en fortsatt ostörd marknad, avslutar André.





Carl och André är nedslagna när vi möter dem i en kaffebar i centrala Stockholm.

– Jag sover dåligt, säger André och döljer en skakig underläpp bakom espressokoppen.

– Hur det gick till? Tja, alltså, den svenska nationella självbilden bygger ju på föreställningar om att Sverige är ett land som har generösa trygghetssystem och ett stabilt socialt skyddsnät, menar Carl och beskriver sin förvåning över att högern fick förnyat förtroende i valet 2010, trots att Sverige är det land i väst där inkomstklyftorna ökat mest de senaste åren.

– Visste du att vårt land har den just nu högsta avregleringstakten i världen? Vi fick liksom fritt spelrum i det där glappet mellan självbild och verklighet och nu sitter vi här i skiten. Eller ja, egentligen är det väl ni som sitter i skiten, men du fattar vad jag menar, säger en påtagligt skärrad André.


”Vi lyssnade inte på internationell kritik”

Kampanjen startades för att synliggöra skillnaden mellan hur Alliansen pratar om frihet och jämlikhet, och det ojämlika samhälle deras politik faktiskt skapar.

– Här kommer ni och lyssnar på vår liberala jämlikhetsretorik men jag menar, excusez-moi, vem tjänar på sänkt skatt? Det gör de som betalar mycket i skatt, det vill säga de som tjänar mycket pengar. Vad trodde ni? Jag betalar inte ens skatt på min förmögenhet längre. Jag blev rikare, det blev inte du, summerar André och Carl fortsätter:

– Sen kan ju det vara en sorts gåva också, jag menar det finns ju ingenting som främjar kreativiteten så som brist på pengar.


André nickar instämmande, blickar ut mot Birger Jarlsgatan och tillägger:

– Och den är inte hemlös som sover på gatorna i sin hemstad. Men! Ibland känns det liksom bara fel, här! (André pekar på Carls mage reds. anm.). Vi lyssnade inte på internationell kritik som vill att vi ska tillämpa FN:s konvention mot rasism. Du vet den som stadgar att öppet rasistiska och nazistiska organisationer och uttalanden ska vara förbjudna i det offentliga rummet. Och nu! Svenskarnas Parti, som är ett öppet nazistiskt parti, håller torgmöten med polisbeskydd – i hela Sverige! Och det var vi som tillät det!


”Vi vaskade Sverige”

Det var då André såg igenom högerns tal om valfrihet som

bitarna föll på plats, menar han själv:

– Vad innebär ökad valfrihet? Jo, det hänger ihop med skatten. Tanken är ju att vi alla ska betala mindre i skatt för att sedan kunna använda de pengar vi fick över till att själva välja vad vi vill lägga pengar på. Inga konstigheter. Den som är frisk kan lägga sin slant där den vill och den som är sjuk betalar själv för sin sjukdom. Men har du tänkt på det här, och lyssna noga nu: Vem tjänar på det? Ja, inte är det den sjuka. Så när vi säger ”ökad valfrihet” så säger vi också, utan att någon märker det, att vi vill sluta hjälpa varandra och att var och en får se till att klara sig själv. Vi vaskade Sverige, kan man säga, sammanfattar André.


”Kan ju bli ganska smutsigt”

Carl beskriver hur de tillsammans genomskådat högern och deras motiv: