Om jag utförsäkrar morsan,

alla har ett eget val!

Inskränkningarna i arbetsrätten och sjukförsäkringen är kanske det mest alarmerande med Alliansens politik, eftersom det är här konflikten mellan arbete och kapital till stor del utspelar sig. Alla framgångar för arbetarkollektivet innebär inskränkningar för kapitalet, varför arbetstagares rättigheter, bland annat i form av hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker in hela arbetsmarknaden varit socialistiska käpphästar. Hur har Alliansen förhållit sig till det här?


FACKET OCH A-KASSAN

En förutsättning för att arbetsmarknaden överhuvudtaget ska fungera är att den som blir arbetslös får en ersättning som hen kan leva på under tiden hen söker nytt arbete. Bland det första Alliansen gjorde vid sitt tillträde 2006 var att genomföra ett antal reformer som sammantaget chockhöjde medlemsavgifterna till a-kassan, i många fall till det dubbla. Det ledde såklart till att många medlemmar var tvungna att lämna a-kassan eftersom avgifterna blev för höga. De höjdes dessutom mer för låginkomsttagare än för höginkomsttagare. Utöver detta har Alliansen också gjort det svårare att kvalificera sig för a-kassa, exempelvis genom att ta bort det så kallade studerandevillkoret som innebar att studier kunde ge för a-kassa, och genom öka antalet karensdagar från fem till sju. Alliansen har även sänkt ersättningsnivåerna för den som väl lyckas få a-kassa, både antalet dagar som man kan få ersättning för och ersättningens storlek.


ANSTÄLLNINSFORMERNA

När lagen om anställningsskydd, LAS, infördes var det med grundtanken att tillsvidareanställning skulle vara den vanligaste anställningsformen på svensk arbetsmarknad. Detta eftersom en sådan anställning är en förutsättning för många andra sociala förmåner, exempelvis att få stå på ett hyreskontrakt eller ta banklån. Tillsvidareanställningen kompletterades med andra anställningsformer, men då krävdes det att arbetsgivaren motiverade varför arbetstagaren skulle vara anställd i en annan anställningsform. Det här ändrades 2007 när Alliansen införde så kallad allmän visstidsanställning, det vill säga en tidsbegränsad anställning utan att arbetsgivaren behövde motivera varför. En allmäns visstidsanställning kan vara upp till två år innan den övergår till en tillsvidareanställning, varför det är vanligt att okvalificerad personal är anställd i den här formen och att personalen då byts ut i tvåårscykler. Den här anställningsformen har Alliansen motiverat med att det ska vara lättare för arbetsgivare att våga anställa, när de inte förbinder sig till att ha kvar personen tills den själv säger upp sig. Konsekvensen har dock blivit att personer lever ett liv med visstidsanställningar staplade på varandra, anställningar som förvisso ger inkomst men som inte ger möjlighet att skaffa en bostad, och inte heller inbjuder arbetsgivaren till att exempelvis satsa på den visstidsanställdas kompetensutveckling eftersom hen kan stanna i maximalt två år.


Ett annat problem med högerns arbetsmarknadspolitik är att många numera arbetar på sätt som är svåra att organisera fackligt. Alla personer som exempelvis arbetar med RUT-tjänster, eller går delade turer i hemtjänsten, är svåra att nå med facklig information, vilket försvagar fackets makt ännu mer. Antalet personer som arbetar på tillfälliga arbetstillstånd i Sverige har också ökat kraftigt under Alliansregeringen, och eftersom dessa personers uppehållsrätt i Sverige är beroende av anställningen är även dessa svåra för facket att nå.


SJUKFÖRSÄKRINGEN

Tidigare har en viktig ståndpunkt varit att sjuka skall få ersättning i form av sjukpenning, och inte genom andra former av försörjningsstöd som socialbidrag. En av de viktigaste reformerna Alliansen genomfört på det här området handlar om att förflytta den här gränsen. Det har man gjort genom att införa den så kallade rehabiliteringskedjan. Den innebar att det infördes gränser för hur länge en person kunde få sjukpenning. Den innebar också att den sjukas arbetsförmåga inte bara skulle jämföras mot det arbete den sjuka haft när hen blev sjuk, utan mot arbetsmarknaden i stort, efter 180 dagars sjukskrivning. 365 dagar är den längsta tid någon kan vara sjukskriven. När dagarna räknas ska alla sjukdomsperioder tas med, vilket gör att det kan gå väldigt fort att hamna i en situation där man blir utförsäkrad. Det innebär helt enkelt att den som är sjuk från och med dag 366 är hänvisad till socialbidrag för sin försörjning, detta oavsett om personen är sjuk eller inte. Utöver det här har också nivåerna för sjukpenningen sänkts.


Varför är arbetares rättigheter så hotfulla för Alliansen? Jo, för att de just ingriper i äganderätten, i kapitalet. Att arbetsgivarna, de som äger företag, tvingas anpassa sig efter sina arbetstagares rättigheter är att sätta arbetarrättigheter såsom rimlig lön, god arbetsmiljö och så korta arbetstider som möjlig före en så stor produktion och därmed vinst som möjligt, och det är inte högern intresserade av eftersom högerns väljarbas inte består av arbetare, utan av arbetsgivare.

Många av de reformer och förändringar som tas upp här är inte enbart ett resultat av alliansregeringens politik. En hel del initierades av de tidigare socialdemokratiskt ledda regeringarna, men vi menar att den i svensk politik pågående trianguleringen och högerkrafter inom det socialdemokratiska partiet gjort att även detta kan kallas för borgerlig politik. Vårt mål är alltså inte i huvudsak att smutskasta enskilda partier, utan att synliggöra en samhällelig omvandling i borgerlig och kapitalistisk riktning, oftast ledd av nuvarande alliansregering men även inledd/påhejad av det socialdemokratiska partiet.